Som ni vet var vi ju hos barnmorskan igår för att lyssna på dom små hjärtljuden. Tack och lov hade jag kännt henne tidigare på morgonen för guuud vilken tid det tog innan barnmorskan hittade på det lilla hjärtat! Såg på mitt stora hjärta att han blev riktigt orolig för en stund, men efter att hon snurrat runt där inne lyckades vi få tag på henne! Stabila 155 slag i minuten, det högsta vi någonsin haft, kanske inte så konstigt ändå med tanke på hur hon bökade runt där inne :)
Hon hade däremot inte fixerat sig och kommer inte att göra heller förrän det är dags att komma ut. Ganska vanligt hos omföderskor men inte hos förstföderskor (vilket jag är). Var ingenting att oroa sig för eller haka upp sig på även om jag för stunden kände att jag aldrig kommer få se min bebis, men hon kommer när hon känner för det och då fixerar hon sig också :) Känns ju ändå som fixering är ett bevis på att det går framåt men jag får lyssna och inte haka upp mig på det. Klart man ska vara lite annorlunda liksom haha! :)
Det är bra att vara annorlunda haha! Men va skönt att allt är som det ska va och va spännande det måste vara för er :)