Ett känsligt men viktigt ämne.. Förlossningsdepression. Någon som hört ordet förut? Inget man direkt pratar om va..Ca 4,5 vecka efter att mitt liv känts fulländat kom smällen. Jag började kräkas om morgonen, kunde inte äta, fick extrem ångest och oro. Jag orkade inte ta hand om mitt eget barn, det liv som jag med kärlek skapat.
Det gick flera dagar och jag kunde inte förstå varför jag mådde så dåligt som jag gjorde, varför jag aldrig kunde sova eller slappna av, varför jag fick ångest varje minut Belize var vaken, varför var jag inte glad!? Till slut fick jag nog.. Jag bad om hjälp! Min mormor var hos mig från 8 på morgonen tills min sambo slutat jobbet för att hjälpa mig med Belize. Min sambo fick mig att ta kontakt med vården, redan dagen efter fick jag träffa psykolog.
Nu har det vänt! Jag mår mer bra än dåligt, jag älskar att mysa med mitt barn och fruktar inte längre för hennes vakna timmar över att jag inte ska räcka till, för jag räcker till. Jag sover om nätterna, likaså Belize. Så numera njuter jag av mitt barn!! Detta är en väldigt kort historia, som skulle kunnas dras ut så mycket mer.. Men ja, jag drabbades av en förlossningsdepression, jag vågade (tillslut) be om hjälp, och oj.. vad fort det vände!
Jag älskar min degiga magen, jag älskar mina ränder, dessa ärr kommer jag alltid bära med mig för att ha burit ett liv, det viktigaste i mitt liv..
Vad skönt att du mår bra nu och så söt bebis! Kram